Dödade kvinnor
Slumpen spelar roll även för detta yrke. Jag vet att många tror att jag började skriva om dödligt våld mot kvinnor som ett feministiskt projekt, men det var inte min ide, inte ens Aftonbladets. En dag kallades vi – Kristina Edblom och jag – in till dåvarande redaktionschefen Lena Anderfelt för att få ett uppdrag. Vår systertidning i Norge, VG, hade kartlagt kvinnor som dödats av sin man eller ex-man med början 1 januari 2000. Nu skulle vi göra samma sak. Det var svårt. Ingen svensk myndighet visste vilka de dödade kvinnorna var, inte ens hur många de var. Året var 2009. Hur skulle vi hitta alla fall sedan nio år? Det visade sig finnas en metod som var svårbemästrad men fungerade. Vi kontaktade alla de då 21 länspolismyndigheterna och begärde ut ärendenummer för allt polisanmält dödligt våld mot kvinna enligt två brottskoder, dödligt våld med skjutvapen och utan skjutvapen. Det tog månader att sortera ut de relevanta morden och dråpen och hitta dokumentation. I många fall fanns inte domar, eftersom gärningsmannen tagit sitt liv efter brottet. Vi hittade fallen ett efter ett men då var jobbet bara halvfärdigt. Vi måste kontakta anhöriga och berätta vad vi gjorde och fråga om vi kunde publicera namnet på deras dödade mamma, syster eller dotter och till och med en liten bild. Samtalen tog lång tid. De flesta anhöriga reagerade med – tacksamhet. När en kvinna mördas hemma av sin man eller pojkvän har det ofta setts som privatsak, ”familjetragedi”. Vanligt var att mordet på just deras kära blivit en anonym notis i tidningen, om ens det. Som om det inte varit ett ”riktigt” mord. Äntligen ville någon veta mer. De anhöriga blev viktiga informationskällor.
Artikelserien "153 dödade kvinnor" började publiceras den 3 maj 2009 och väckte stor uppmärksamhet, långt större än vad vi hade kunnat föreställa oss. Granskningen kom att fortsätta. Vi tog även fram en databas om alla fall, delvis sökbar. Några år senare tog vi reda på vad som hade hänt med de dödade kvinnornas efterlämnade barn. Det är den enskilt viktigaste delen av granskningen. Ingen hade ens tänkt på att de här barnen fanns. De hade ofta farit mycket illa. Vanligt var att de hade sin morddömda pappa som vårdnadshavare.
Varken Kristina och jag arbetar längre på Aftonbladet men granskningen fortgår, två andra kvinnliga journalister tog över. Materialet finns samlat på en specialsajt. Kristina och jag skrev även en bok. "I händelse av min död".