Kolumner
Jag tänker på Barbro Alving som jag råkade hitta i mina föräldrars bokhylla när jag var omkring tio år och började läsa. Texterna fångade mig, fast jag var barn. Hon var mästerlig. Jag beundrar fortfarande hennes blick för detaljer, humorn. Nu vet jag även vilken prestationsångest hon drevs av. Lättheten är skenbar. Kolumner är i likhet med kåserier ett svårbemästrad format. Det hjälper mig att tänka att det bara är så, ingenting som kommer att gå över. Jag har skrivit kolumner sedan tidigt 90-tal och vet fortfarande inte hur det går till. Alltid har det varit svårt men bördan har blivit lättare.
När jag tänker efter kan mina kolumner sorteras under fem kategorier: de kan vara underhållning, påståenden, ögonblick, "bakom kulisserna" och det (nästan) privata.
Underhållning. Vem vågar påstå sig vara rolig? Inte jag i alla fall. Men som kolumnist får jag använda andra sidor av mitt väsen, min fantasi framförallt. En kolumnist ska förhålla sig och ha ett ärende, men egensinnigt. Ganska ofta har mina kolumner inte haft någon avsikt utöver att roa. Ett infall blev en text. Ibland när jag tror mig vara skojig har jag istället tagits på största allvar. Som när jag funderade över en kvinnlig ministers känsla för stil.
"Varför slet ingen fram en borste till ministern"
"Jag vill inte avslöja mig som djurplågare"
"I mitt liv som kund är jag inte längre huvudperson"
Påståenden. Som kolumnist har jag sällan haft lust att driva åsikter, det lämnar jag gärna till ledarskribenterna. Världen lider ingen brist på åsikter. Det har förstås hänt att jag formulerat något tesdrivande, en analys - ja okej, åsikt.
Åtminstone om det gäller något jag begriper på riktigt.
"Mitt jobb är som att ropa ner i ett svart hål"
"SVT har fel om könsstympade flickor"
"Ett litet ord och vi sviker hederns offer"
Ögonblick. När Jan Helin blev Aftonbladets chefredaktör ville han ha nyhetskolumnister, jag blev en av dem. Vi skickades ut för att berätta om nyhetshändelserna, fast vid sidan om. Uppdraget handlade nästan alltid om något mycket dramatiskt, jag åkte med kort varsel och skrev under tidspress Jag tyckte om att bygga en text kring en enda iakttagelse, ett fruset ögonblick, en detalj som berättar något från en norsk rättssal, en dansk motorväg, en svensk flygplats.
"Detta är vad en människa vid en viss punkt är beredd att göra".
"Han skulle ju komma hem till jul"
"Freddy behöver få se mordet på sin dotter"
Bakom kulisserna. Människor är överlag intresserade av journalistik, hur det går till, vad vi håller på med. Jag tycker att vi som är reportrar ska vara öppna för det. Faktum är att det som hände runt den rapporterade händelsen kan vara nog så intressant. Jag har flera gånger berättat om mina misstag; som när jag lät mig manipuleras av Sture <bergwall, då Quick. Kolumnerna där mitt reporter-jag är centrum har varit väldigt lästa. I synnerhet den om vad som hände efter intervjun med Thommy Berggren.
"Vi var redo för en seriemördare"
"Efter intervjun tog han mig på brösten"
"Josefin Nilssons ord i rätten: jag vet inte vem du är"
"Jag tar på mig teflonkostymen"
Privata. Det händer att mina kolumner grundas på personliga erfarenheter. De texterna har gått snabbt att formulera. Som att skriva brev till sig själv. Blev de bra, kan det privata intressera? Jag vet inte. Man ska nog inte recensera sitt eget liv. Med sådana texter har jag velat sätta sig i respekt och de är ett bra verktyg för att uttrycka empati utan att bli beskäftig med så ömtåliga ting som ett försvunnet barn eller julångest. Då kan man säga; så här var det för mig. Du är inte ensam. Me too.
"Jag vet bara hur det kändes för mig"
"Hej du julaftonsflicka, känslor är inte farliga"
"Klassresenären betalar på sin skuld genom hela livet"
Här ett samlingsställe på Aftonbladet med mina artiklar: