Pansarglasflickan
och fler tvångsvårdade barn
Fallet Josefin
Jag fick ett mejl från en kvinna om att hennes 13-åriga bonusdotter placerats och omplacerats 39 gånger i samhällsvård. Siffran kunde hon inte belägga och jag ville inte skriva om omhändertagna barn, alltid svårt, infekterat, ord står mot ord. Jag vet inte varför jag ändå gick vidare. Två flyttkartonger fanns med handlingar familjen begärt ut, dokumentation av flickans hela liv. Jag läste och sorterade i ett exceldokument alla beslut och konsekvenser de fått. Flickan hade flyttats 33 gånger mellan olika familjehem och vårdinrättningar på 21 orter i Sverige. Sedan nio års ålder hade hon bedömts "farlig" och försökt ta sitt liv 19 gånger. Och så vidare. De exakta siffrorna var viktiga, kände jag, gjorde berättelsen verklig. Kommunens hade nu placerat henne i ett säkerhetsanpassat hus bakom pansarglas med åtta vårdare
På redaktionen talade vi om henne som "Pansarglasflickan". Vi ville publicera och diskuterade hur. Föräldrarna hade rätt att föra hennes talan och 13-åringens önskan var att Aftonbladet skulle berätta hennes historia, men var det rätt? Kunde det skada det redan trasiga barnet? Hur skulle vi skydda hennes identitet och ändå få engagemang kring de många misstagen och systemfelen vi funnit? Kollega Jenny Svenberg Bunnel uppfann ett nytt berättande : min inläsning av en lång text till teckningar lagda över Magnus Wennmans filmade svartvita bilder. Det var vackert men besynnerligt, vi hoppades att några tusen själar ändå skulle orka se filmen. Efter två dygn hade två miljoner tagit del av berättelsen.
Pansarglasflickan blev nationell skandal men jag kommer aldrig att känna mig säker på att det var bra för flickan - som vi gett namnet Josefin - med uppmärksamheten. Inte ens vi själva förstod hur stort genomslaget skulle bli. Efter första publiceringsdagen ringde hon, hade ångrat sig. Då var storyn redan spridd, citerad, omdiskuterad i andra medier. Vi Vi gjorde några förändringar.men tog inte bort publiceringen. Var det rätt? Ibland vet man inte sådant.
"Josefin" fortsatte att rymma och skada sig själv och knappt sju månader efter publiceringen tog hon sitt liv. Hon blev 14 år.
Film, "Flickan bakom pansarglas!
Jasmine tog sitt liv
Fler vårdskandaler fanns, visade det sig. En av de stora höll jag nästan på att tappa. En kvinna hade ringt Aftonbladet med tips om en 13-årig flicka som tagit sitt liv på ett SiS-hem. Då grubblade jag redan över allt jag fått veta efter Pansarglaslickan om andra flickor i tvångsvård men inte bestämt mig för hur jag skulle gå vidare. Jag ville prata med tipsaren men telefonnumret fungerade inte. Jag fick för mig att siffrorna kunde vara felaktigt nedskrivna och testade på andra sätt. Efter några försök hamnade jag rätt, hos Jasmines moster. Hon gav mig ett unikt material : dagböcker, journaler, brev - bilder. Skakande bilder. Det var första gången vi kunde visa hur vardagen kan se ut inne på ett SiS-hem. Jasmine var inte kriminell men hölls inlåst för "vård i enskildhet" med en rastbur utanför och utan att förstå hur hon skulle ta sig därifrån. Hon förlorade hoppet.
Jasmines hemkommun Gävle, fick senare skarp kritik av IVO, Inspektionen för vård och omsorg.
Fem tjejer berättar
En reporter behöver och välkomnar tips men sedan är frågan hur de ska förvaltas. Efter den omfattande publiceringen av fallet Jasmine fick jag återigen väldigt många mejl från unga kvinnor som var eller hade varit på SiS-hem. De satte sitt hopp till mig. De ville berätta - "så att folk får veta vad som pågår, för ingen vanlig människa vet vad SIS är" - men för det första kunde jag inte bara återge livshistorierna en efter en, hur angelägna och oerhörda de än var: de skulle ta ut varandra. Jag behövde vara närgången. Om vi skulle anonymisera dem skulle ingen bry sig om vad de sa och jag var tveksam till om deras trassliga bakgrund skulle behöva bli offentlig. De var unga. Ingenting försvinner på nätet. Men om jag skulle ställa frågor endast om SiS-hemmen? Som experter på tvångsvård. Vi filmade fem unga med färska erfarenheter av SiS-hem. De var oerhört imponerande.
Text och film om fem tjejers upplevelse av tvångsvård på SiS-hem